Rösten och odödligheten  

Till minne av Simon Azar (14 oktober 2008) och Jacques Brel (9 oktober 1978)

Överallt omkring oss döende människor, ögon utan blickar, liv som gett upp. Döendets anonymitet invaderar de kala rummen. Och vilken ödesmättad tystnad! Bortsett från någon läkares fotsteg och sjuksköterskor som viskar är det helt tyst. Vi går från rum till rum. Är det han? Nej. Han då? Nej, inte han heller. Vi fortsätter. Vår far kan vara vilken som helst av alla dessa kroppar som ligger dolda bakom slangar och syrgasmasker. Är alla redan döda?

Vi öppnar en annan dörr och går in i en ny korridor. Det känns som om vi rör oss allt närmare det stora avskedet. Lämna allt hopp bakom mig, tänker jag. Samma sak här: orörliga kroppar överallt. Och så denna påträngande tystnad. Men vänta lite. Nu hör vi något. Vi rör oss snabbare i riktning mot ljudkällan. En vrålande röst tränger sig igenom korridoren. Vi tittar på varandra, jag och min bror - och vi förstår direkt att det är han. Vi känner igen den så väl: vår faders röst. Denna röst som alltid varit med oss och som är så stark att den kan kröka en människorygg. Stark, mörk och vibrerande av glödande livskraft.

Jag och min bror ser på varandra och båda vet vad den andre tänker: om vår far vill tillbaka till livet så kommer han tillbaka till livet. Bara några dagar senare promenerar han ut från sjukhuset som om inget hade hänt. Och inte bara vid detta tillfälle: många gånger till skulle min far besegra den svarta gudinnan just när hon trodde att spelet var över.

Det var sådan han var för oss: en odödlig fader. Och sådan är han nog fortfarande för oss. När jag nu tänker på honom - det är nu tio år sedan han gav upp andan på ett sjukhus i norra Thailand - räcker det med att höra honom i mitt inre för att väcka honom till liv igen. Riktigt död är han inte så länge hans röst lever i mig.

Sex fot under marken och du sjunger fortfarande, min käre far.

"Six pieds sous terre et tu chantes encore."

Jag lånar den sista meningen från Jacques Brel, den belgiske sångaren som du alltid hade vid din sida. Han var som en äldre bror som höll din hand både när du tände dina cigaretter och när du låg för döden. Tillsammans kunde ni röka fyra paket cigaretter om dagen, fast ni båda visste att de till slut skulle ta kål på er. Ni delade samma ironiska, ömma och ibland hätska hållning inför det liv som höll på att rinna er ur händerna. Jag hör hur ni ropar till era kvinnor och barn: Ne me quitte pas! Lämna mig inte! Översvallande både i sorg och vrede. Aldrig levde du upp så mycket som när du sjöng med din "Jacky", dessa crescendos som aldrig tycktes ta slut. Aldrig var du så kärleksfull och lycklig som när du med hjälp av din mästare lyckades vända dina nederlag till segrar.

Lyssna mina barn, sa du, här finns allt som ni behöver veta om livet. Och så lät du din livskamrat tala genom dig: "Man måste få göra fel, man måste få stryk, man måste ha det svårt, man måste gråta, man måste missta sig. ... Man dör inte av stryk och förödmjukelse, man dör av en kniv i ryggen. Eller av försiktighet och rädsla. Men lever, det gör man av kärlek, vänskap och slitstarka drömmar."

Och som ni sjöng tillsammans för era söner och döttrar! Det var som om ni visste att luften när som helst kunde ta slut och lämna era lungor tomma för alltid.

"Lycklig är den som sjunger för ett barn."

Ibland smälte era röster helt samman. Och nu när du är borta har jag i alla fall kvar Brel, vars röst fortsätter att gäcka döden. Trots att det var fyrtio år sedan han gick ur tiden hör jag er fortfarande vråla till döden - J'arrive! - att ni skall komma den till mötes. Bara inte idag, eller i morgon. Det får bli någon annan dag.

Sex fot under graven och ni sjunger fortfarande tillsammans.

Ja, det krävs betydligt mer än kol och lungcancer för att tysta en människas röst.

"Ofta väller glöd, hettande och röd, ur en glömd vulkan som man trodde var död."

Idag, Jacky, är det jag som dansar, sjunger och skrattar tillsammans med dig.

Idag, Jacky, är det jag som sjunger dina sånger för mina barn.

Dessa sånger som min far fortfarande sjunger för mig, med din röst.