Le soleil coupé. Noter om Eric Magassas verk
Eric Magassas uställning Griot visas från och med fredag 21 januari 2022 på Kungsbacka Konsthall.
LE SOLEIL COUPÉ
Att vara, det är att ärva. Det är att, utan att ha bett om det, slungas ut i ett liv märkt av blod, strider och mardrömmar.
Andras blod, strider och mardrömmar.
Eller om man så vill: att vara, det är att flätas in i en ansamling av berättelser som du inte har varit med om, men som lever inom - och med dig - som om de vore dina egna. Här, innesluten i det förflutnas arv, vandrar du bland skuggor och samtalar med spöken. För vad är skuggor och spöken om inte, som Salman Rushdie uttrycker det, alla de ouppklarade affärer som tidigare generationer överlämnar till dig? Och vad - eller snarare vem - är just du om inte en artär genom vilken de dödas förbannelser och oförlösta förhoppningar passerar?
Sådana tankar tränger sig på när jag står inför Eric Magassas verk. Här går de döda igen på de levandes ben, här sträcker sig förfäderna mot solen genom våra händer. I detta skuggornas - och maskernas - rike är det svårt att veta vem som är vem och vad som är vad. Walking With Shadows (2019), som titeln på Magassas storslagna muralverk i Göteborg lyder. Blicken tränger aldrig helt genom skenet, blottar aldrig till fullo verkligheten bakom masken, och ändå kan vi inte sluta att lystra till det förgångnas påminnelser om det som skaver och om det som gått förlorat.
Temat står i centrum redan för The Lost series (2017-), en fortlöpande serie fotografier som med rätta blivit ett av Magassas mest uppmärksammade verk. Kriget är alltings fader, säger Herakleitos. Ja, även så kan varat som arv formuleras: allas våra historier börjar på ett eller annat sätt i kriget, i stridens outplånliga sår. Som när Historien en dag tvingar Ousmane Magassa, Erics farfar, att delta i ett krig som inte är hans eget, ett krig som tvingar honom långt bort från den senegalesiska sol som sett honom födas. Det påtvingade ödets kniv ristar upp ett blödande sår i mitt i himlen ljus.
Le soleil coupé.
Och kriget, exilen och såret går naturligtvis i arv, igen och igen. "Skakas av gudarnas hand ett hus viker förbannelsen aldrig: från släkte till släkte den går", förklarar Sofokles.
Och samtidigt: människan är naturligtvis inte endast ett offer för det som redan har hänt och som därigenom fortsätter att hända. Hon är inte bara ett redskap för gudarnas och de dödas verk. Historien är inte bara en historia om förbannelser och nederlag. Genom tidens ådror flödar det också levande möjligheter och mäktiga passioner som förmår vända nederlag triumfer. Ty även så bör man närma sig Magassas arbeten: i hans målningar, fotografier, collage, skulpturer, filmer, färger och rytmer erövrar skuggorna nytt liv och omvandlas de förstummade skrien till besvärjelser. Även en sol som slitits i stycken kan kasta ett varmt ljus över människan.
Se där! Där skymtar de fram: skuggorna. Som viskningar och rop, förtätningar av minnen, platser. Har de kommit för att slita av sig sina masker eller är förklädnaden just det sätt på vilket de avslöjar sig? Eric Magassa gör sig till griot. Han är språkröret som sår frön genom att på samma gång förmedla och förnya, upprepa och omgestalta det förlidnas hemsökelser. I hans verk möter vi med andra ord inte bara en spaning efter de strider som flytt (slaveriet, kolonialismen, kriget,exilen) utan också en uttydning av de möjliga framtider (eller varför inte rentav löften?) som pulserar inuti det levande nuets maskspel.
